Funderingar

Om ni känner någon vars häst har detta bekymmer, be dem att prova SeloE.

Min erfarenhet är att headshaking debuterar i 5-årsåldern och att det triggas av skarp sol på nosen. Det är ärftligt, för Tullan fick också det. Man kan sy en svart tyglapp och fästa den på grimman, det funkar. Men det är ju enklare att bli av med problemet helt och hållet så klart.

Av olika anledningar har jag gett Jullan SeloE i några månader nu. När den skarpa vårsolen kom började Tullan fnysa och ha sig, men inte Jullan. För första gången på nästan 20 år kunde hon gå ute i vårsolen mitt på dagen utan att få bekymmer och den enda skillnaden jag kunde hitta var selenet.

Naturligtvis satte jag Tullan på samma kur omgående och nu kan hon också stå i solen utan att fnysa helt okontrollerat hela dagen. Problemen är inte helt försvunna, men det kanske tar lite längre tid än några veckor. En dramatiskt skillnad blev det i alla fall bara på denna korta tiden.

Med 1000 planerade projekt och utlovat solsken blev jag minst sagt stressad när jag i onsdagskväll plötsligt fick ont i halsen, var toktrött och hade ont i varenda led i hela kroppen. Jag kunde helt enkelt inte röra mig. Blotta tanken på att behöva spendera hela påskhelgen i sängen fick mig bryta ihop fullständigt.

Jag bäddade ner mig i soffan och steg i princip inte upp förrän ett och ett halvt dygn senare. Det gjorde susen som tur var. Sedan dess har vi legat i som bara den. (Bildbevis kommer). Trots tidiga fröinköp ligger jag däremot extremt efter med all sådd. I morgon hoppas jag att det går framåt på den fronten också.

Som många andra har jag följt Ryttareliten och faktiskt blivit lite inspirerad … på min nivå alltså. Idag blev alla hästarna borstade (det ligger päls som räcker till en mindre ponny ute i hagarna). Bara en sådan sak.

Nu är serien slut men en bild har stannat kvar på näthinnan. Tänkte att jag måste leta upp den sekvensen och dela med mig.

Vet inte om ni kommer ihåg, men bilden är alltså tagen när dressyrekipaget försöker att ta sig in på tävlingsbanan. Alla måste flytta på sig när de känsliga racerhästarna ska ta sig fram genom gången. Nu kan man inte se det riktigt men i mitt huvud ser han förvånad ut, mannen som står där i all villervalla med en lydig och snäll nordsvensk.

Jag har sagt det innan och jag säger det igen – vad tusan ska den genomsnittliga ryttaren med sådana hästar till!? De där supertävlingshästarna passar ju bara till en otroligt liten klick människor. Ändå verkar all avel gå ut på att ta fram dem, och överskottet hamnar hos helt vanliga människor som säkert hade haft mycket större glädje av en snäll och frisk häst utan jetmotor i rumpan.

Häromdagen när de frågade Elin vad jag jobbar med svarade hon “Mamma jobbar med familjen”. Min underbara unge! Vilken komplimang att få!!!

Elin fick ett litet trädgårdsbälte av mig i födelsedagspresent.
Hasselhäcken är färdigskogad ända ner till björken. Massor av fina pinnar att fläta med, alldeles för lite tid.
Vi har plantat lite penséer i trädgårdslandet. Tanken är att de ska locka till sig bi och humlor så att de finns på plats när jordgubbarna börjar blomma.
På tal om jordgubbar så satte jag ett par plantor, och en smultronplanta, i krukor för att säkerställa rekordtidiga frukostbär till Elin.
Jordärtskockslanden är numera färdiggrävda. Så här såg det ut när ett var klart och ett just blev påbörjat. Jag vet inte hur många hinkar jordärtskockor det blev, men en sak är helt säker – jag kommer inte att gräva upp alla nästa år.
Det är jättesnyggt med nyklippt gräs runt landen på sommaren, men det är jobbigt! Gräset sprider sig hela tiden in i odlingsgroparna och jag vet inte hur många rullebörar jord och grästuvor jag kör bort under årets gång. Detta innebär i sin tur att jag ständigt måste fylla på. Tur att jag gjorde kompostlimpor av all grässvål när jag grävde landen. Det var fin jord inne i dem nu.
Ett annat årligen återkommande projekt – altanskrubbning! Den bortre biten är skrubbad en gång. Det närmsta är knäskurat också.
Vi har varit i parken …
… hos Degeberga slakteriprodukter …
… och rätt så några gånger på Solhaga, mest för att där är roliga klätterställningar och ungar att busa med. Idag avslutade vi den trevliga utflykten med en räksallad på Sandhem.

Här ligger man i soffan, slapp och medelålders, tittar på Let’s Dance och drömmer om den här känslan.

//www.youtube.com/embed/HNjVaaZXcBYTidigare i veckan inbillade jag mig faktiskt att jag skulle börja med CrossFit, men jag har inte ens orkat titta på instruktionsfilmerna som hör till övningarna. Danskurs är helt uteslutet. När skulle man hinna med det? Nej, det måste vara något man kan göra på hemmaplan, när Elin sover. Jag kanske ska börja vända ett tunnland hage för hand, med grävspaden.

I går satte Elin och jag potatis. Det blev Amandine.

“Amandine är en potatissort framtagen i Bretagne i Frankrike under tidigt 1990-tal, numera odlad även i Sverige. Amandine är resistent mot potatiskräfta och nematoder men kan vara något känsligare för andra svamp- och virussjukdomar. Potatissorten är fast i köttet och jämförelsevis stärkelsefattig.”

Eftersom vi är inbitna LCHF:are är vi inte några storkonsumenter av potatis, men till midsommar och så kan man ju unna sig några som godis. Det är tanken i alla fall. Vi får se om de klarar sig.

Utöver det räfsade vi upp pinnar på 3-4000 kvadratmeter. De där som for ner vid stormarna om ni minns. Jätteskönt att få det gjort innan gräset börjar växa på allvar, för då är det banne mig jobbigt att räfsa.

Nu har vi ungefär lika mycket kvar, men det spar vi till nästa helg.

Det var nästan så att jag grät faktiskt. Som att vara skeppsbruten på en öde ö och plötsligt hitta andra människor. En rymdvarelse som hittar andra rymdvarelser.

Anna-Maj Hermanssons bok

Om permakultur:

“Det är alltså inte bara ett odlingssätt utan ett sätt att leva och ett sätt att planera hela sin tillvaro. Från valet av hus, planeringen inne i huset, placeringen av alla utrymmen runt huset, planeringen av odlingarna. Det som måste ses till varje dag nära huset och längst bort, det som bara behöver skötas om några få gånger. Men också valet och planeringen av sitt umgänge och sociala liv.”

Om amning och barnuppfostran:

“Precis så fungerar också naturen och de afrikanska kvinnorna t.ex. har varken klockor eller broschyrer som styr dem, utan de följer sina barn i lugn tillförsikt.”

Om dagens livsstil:

“I dagens ”marknadsanpassade” samhälle
har hemmets betydelse som en plats för produktion och kreativitet minskat.
Hemmet är framför allt en plats för konsumtion, ett ställe där vi skall odla en
prylfixerad livsstil. Den andra huvuduppgiften för hemmet är att förse
marknaden med arbetskraft.

En av poängerna med permakultur är att stärka hemmet, så att
vi kan klara av fler saker själva och producera mer av det vi behöver. Både ett
uthålligt kretsloppssamhälle och en hög livskvalitet kräver att vi engagerar oss
och tar ansvar för vårt närområde.”

Kloka ord:

“När väl våra grundläggande materiella behov är tillfredsställda, handlar vår eventuella lycka mer om sociala och icke-materiella behov.”

Det finns många underbara bilder i boken men jag ska inte knycka dem också. Ni får titta själva.

Jag hänger med dem i tanken. Får se om jag kan hänga med dem i handling också.

Elin och jag angrep hasselhäcken.

Vi sågade ner en hel del …

… men det mesta återstår att göra.

Vi var frusna och lite trötta av allt sågande så vi svidade om och åkte på playdate i stället.

Elin och mormor hjälpte mig i fredags.
Detta ska föreställa en varmbänk, anlagd i en av mina odlingsgropar då. I kväll täckte jag över den med markduk. Hoppas att detta räcker för att skapa lite medelhavsklimat åt första sådden. Vi får se.
Elin hittade en övervintrad morot. Jag hittade de här.

Tänk, hela vintern har jag plaskat runt här hemma med pannlampa och gummistövlar och undrat vad i h-e jag sysslar med. När jag nu laddar trädgårdslandet med hästbajs känns det genast mycket bättre. Det är ju såklart därför jag har hästar!

Lite blänk, men ni fattar va?

Jag skulle ju kunna köpa mig en bok, googla lite och bara sätta igång helt enkelt. Men det har ju inte blivit av hittills, så jag anmälde mig till ett par kurser för att få tummarna loss.

“Har du ett intresse för stengärden och vill lära dig hur du kan laga dem? Då är du välkommen på kurs i Regionmuseets regi.”

“Under denna heldagskurs får du lära dig grunderna i fönsterrenovering. Kursen fokuserar främst på fönster i uthus.”

“Hur blandas kalkbruk? Hur putsar jag på ett traditionellt sätt? Vad innehåller kalkfärg? Lär dig mer om det praktiska handlaget med traditionellt kalkbruk.”

Det ska bli mycket spännande alltsammans! Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg när jag senast åkte iväg och gjorde något bara för att jag ville det.

Här kan du gå in och prenumerera på utbudet.

Min stackars lilla Tulla drabbades av mugg i slutet av september förra året. Inte så lite heller. Jag var tvungen att behandla hennes bakben minst en gång per dag efter alla konstens regler. Det tog på krafterna kan jag säga och det kändes minst sagt hopplöst eftersom det hela tiden dök upp nya sår och skorpor hur jag än bar mig åt.

I ren desperation testade jag till slut ett tips jag hittade på nätet (tack gode gud för Internet) och tänka sig – det fungerade!

50% Atamon, 50% vatten och en sprayflaska, det var allt som behövdes. Snabbt, lätt, biverkningsfritt och jag slipper att använda dubbla skyddshandskar när jag gör det.

Det är inte någon quick-fix och jag måste fortfarande spraya hennes ben åtminstone varannan dag eftersom jag inte har kommit åt orsaken till hennes problem ännu, men livet har blivit väldigt mycket enklare och hon slipper sår och smärta. Nu är det bara lite ruvor kvar och det dyker inte upp några nya angrepp.

Man blir så lycklig!

Det har varit en minst sagt intensiv höst. Idag inleder jag mitt efterlängtade jullov och jag kan säga att det behövs med lite ledighet. Ska försöka att samla både tankar och kraft, ta det lugnt och njuta av att Elin har blivit så stor att hon förstår det här med jul nu.

Vi har varit hos frissan och blivit julfina i håret.
Klätt granen.
Det har shoppats julklappar på nätet som ligger och väntar på att bli inslagna, men det har jag några dagar till på mig att göra. Det är nog inte lönt att lägga dem under granen förrän just på julafton. Det här med tålamod är inte en ett-två-ochetthalvt-årings (som Elin själv säger) starka sida.

Idag tänker jag mest på min älskade Nicke eftersom det är hans födelsedag.
Lilla hjärtat mitt! Nu är det snart ett år sedan du lämnade oss. Jag tänker på dig varje dag, jag hör dig och om jag sluter ögonen så kan jag riktigt känna hur jag får en lite stickig puss mitt på munnen sådär som bara du kunde göra. Jag saknar dig, min älskade livskamrat.

Den svenske filmregissören Stefan Jarls dokumentär om den av människor skapade kemikalier förgiftade biosfären.
//www.youtube.com/embed/zTMRi0ElqTk//www.youtube.com/embed/OdZao0D5MRE