I går tog jag semester för att se om djuren lite grand. På förmiddagen åkte Grädde och jag till veterinären för att få henne steriliserad. Ett inte helt enkelt beslut att ta, åtminstone inte om man som jag är livrädd både för sjukhus och för veterinärkliniker. Jag har skjutit på det i ett års tid nu och gett henne p-piller i stället, men efter att Lilla Gumman fått tumörer på äggstockarna och slutligen livmoderinflammation – förmodligen ett resultat av ett par års p-pillerkonsumtion – så kändes inte det som ett långsiktigt alternativ. Nu verkar det som om allt avlöpt väl. Magen ser fin ut och Grädde är pigg och glad och äter bra. Skönt för hennes mattes samvete!
När vi kom hem från kliniken tog det ett par nervösa timmar innan hon vaknade från narkosen. Jag var inte riktigt säker på hur lång tid det skulle ta (glömde att fråga veterinären) så jag la mig på en filt bredvid henne i sadelkammaren och höll koll på att hon andades som hon skulle. Under en kortare kaffepaus hade hon pallrat sig upp från filtarna och hoppat upp i fönsterkarmen för att lapa lite sol. Då förstod jag att allting var okej.
På eftermiddagen kom Ina (Själens Stjärna) för att ge Jullan lite Bowenbehandling. Det var mycket uppskattat både av föremålet för behandlingen och av matte. Bara att vara i närheten av Ina ger både lugn och förnyad energi, och det behövde jag verkligen efter förmiddagens pärs. Tack Ina! Du hjälper oss så mycket när man inte tror att det finns hjälp att få.
Varje gång jag ser Betsy och Nicke leka tänker jag på hur tacksam jag är för att jag lärt känna Ina. Det var nämligen så att Nicke för ca 1,5 år sedan fick ehrlichios. Han blev väldigt dålig relativt fort och en dag kunde han helt enkelt inte resa sig upp längre. Det verkade som om han hade ont i alla leder i hela kroppen. Vi for iväg för att ta blodprov och mina misstankar blev bekräftade när vi fick provsvaren. Efter en relativt lång behandling blev han bättre, men han blev aldrig riktigt återställd. Vårt muskelpaket, vårt ånglok kunde inte riktigt röra sig på samma sätt längre. Ett halvår senare kom Betsy in i vårt liv och då blev det ännu mer uppenbart att han inte längre var sig själv. Han vågade inte leka med henne och hade uppenbarligen fortfarande ont i höfterna. Han var helt enkelt rädd för henne.
Efter ett par månader tyckte jag att jag skulle göra ett försök att ta reda på om det fanns något vi kunde göra för att han någonsin skulle bli lite bättre. Jag bokade tid hos veterinären, men Nicke var alldeles för uppjagad för att de ens skulle kunna undersöka honom. Modfälld åkte jag hem och liksom accepterade att han skulle vara så här resten av livet. Men så tog jag nya tag och tänkte att om Ina kunde hjälpa till med allting annat så kunde hon kanske hjälpa till med det här också. Ett besök tog det. En behandling. När jag släppte in Nicke i huset tillsammans med Betsy började de leka och brottas, och det har de inte slutat med sedan dess. Vi har fått vår Nicke tillbaka!
Som sagt – tack Ina!
