Tullan har så många fina sidor i det vardagliga livet. Som t.ex. att hon bara bajsar på ett ställe i boxen, till skillnad från sin kära moder. Där ser det mest ut som om någon satt in en jättelik visp i boxen under natten. Det kan tyckas trivialt, men mockar jag ut en kärra till Tullan så får jag ta ut två hos mojan. Och när spånbalarna kostar 70-80 kr st är det skillnad på att behöva strö med en bal i veckan eller tre.
Jag får väl tacka For Feeling för detta utmärkta uppförande i boxen, eftersom det verkar vara en medfödd talang. Tullan har alltid varit som hon är, och efter 18 år med mojan kan jag skriva under på att hon är född på det viset hon också.
Sedan är hon ju så lugn också. Ibland går det till och med lite för långsamt, och det är nästan så att hon lutar sig på grindstolparna ett par sekunder på väg in eller ut från hagen och snubblar över tröskeln in till boxen.
Hon hetsar inte upp sig när hon kommer ut heller, trots att hon kanske har stått inne ganska länge. Och, mina vänner, det här sättet att rulla sig är ovärderligt när det är lerigt ute.
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Observera att hon busade till det lite där också, tog en extra sväng och viftade lite på svansen.
Man kan ju då jämföra med exempelvis Lilleman och föreställa sig att det är lera och inte snö han rullar sig i.
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Jag är så lycklig över att hon blev som hon blev, min älskade Tulla! Hoppas att hon ska vara likadan att rida – lugn och snäll. Jag skrittar hellre i 0,5 km per h än att jag flyger av. Men det ger sig. Nästa år så …
