I måndags var det dags att besöka barnmorskan igen. Jag begärde att få testa mig för GBS efter att ha läst ett blogginlägg hos doktor Åsa.
“En studie i Sverige 2005 visade att ungefär 25 procent av kvinnorna bär på GBS i samband med förlossning. I ungefär 70 procent av dessa fall förs bakterien över till barnet.
I Sverige drabbas ungefär 120 nyfödda barn per år av tidig GBS-infektion. Omkring 5 procent av dessa avlider. Dödligheten är högre hos för tidigt födda barn.”
Det står lite olika på de här sidorna. Vad mammorna själva tycker kan ni bland annat läsa här.
Nu har jag som tur är inte någon GBS-infektion, men väl en urinvägsinfektion som jag inte ens har känt av själv. Utredningen av denna fortsätter på måndag. Tydligen är det inte något man tar lätt på, även om jag inte har några besvär.
I onsdags var det dags för den första av två föräldrakursdagar. Jag vände i dörren när jag såg de andra deltagarna. Ingen av dem var en dag över 25 … Efter ett snabbt telefonsamtal till en gravid väninna – i min egen ålder – kände jag mig peppad och gick tillbaka in igen. Jag var åtminstone yngre än barnmorskorna 🙂
Idag har jag faktiskt haft semester! Nicke besökte veterinären för att få påfyllning (ett nytt chip) av sin kemiska kastrering. Sedan for vi iväg och hämtade hans något försenade födelsedagspresent – ett täcke som ska hjälpa honom att hålla värmen över ryggen och rumpan.
Jag gjorde också ett allvarligt försök att köpa mig en begagnad bilbarnstol. Tyvärr verkar det som om någon annan hann före, för jag har inte hört något mer ifrån säljaren. Och så har jag läst Gudrun Abascals bok Att föda. Jag hittade en hel del bra information i boken, mycket verkar vända sig till de som arbetar med förlossningar men till största delen handlar den om smärtan. Hur ont det gör. Detta är något som jag inte har så stora problem med att hålla ifrån mig. Kanske är det också därför jag reagerar mot hur extremt många gånger ordet smärta förekommer i boken. Förmodligen är det bra att fundera lite kring det här så att man inte blir helt överrumplad när det väl drar igång.
Ett stycke fick mig att minnas en artikel i Dagens Sjuksköterska. Läs gärna kommentarerna till artikeln. Så här säger Gudrun.
“Utdrivningsskedet är vanligtvis det skede som är mest ansträngande för barnet. Det är oftast nu den födande kvinnan låter som mest, många kvinnor ger ifrån sig något man skulle kunna kalla för “urskrik”. Det kan vara bra att veta att just i det här skedet kan du hamna i “primitiva” tillstånd som du aldrig kunnat föreställa dig att du skulle kunna hamna i. Känslorna kan ta överhand och styra ditt beteende så att både logik och förnuft är bortkopplade.”
I kontrast då till de sjuksköterskor som i kommentarerna till artikeln tycker att de födande kvinnorna ska behärska sig.
Och så citerar hon den holländske läkaren doktor Klosterman, som har formulerat målet för förlossningsvården så här.
“Att genom den moderna medicinens stora landvinningar skydda en liten minoritet mödrar och barn från graviditetens och förlossningens faror. Att skydda den stora majoriteten från mänsklig klåfingrighet och strävan att förändra en normal fysiologisk akt till en operation.”
Visste ni förresten att 30% av barnen i Holland föddes hemma så sent som vid millenieskiftet?
