Det spelas många barnvisor i bilen nu. Har köpt några skivor med visor jag själv känner igen. Till en början trallade jag glatt på och förundrades över att jag kom ihåg texterna.
Det är banne mig många små flickor som sitter på stenar och är magra som stickor, men glada ändå. Pigor som sliter och gnor dygnet runt, men alltid har ett gott humör. Nyblivna mammor som erkänner att visst är ungen till ett visst besvär, men lovar att de alltid är tacksamma och lyckliga ändå. Och så är det kantarellmammor med undratals ungar som gnetar och står i dygnet runt, men trots detta är de alltid glada och snälla (dock inte magra som stickor …).
Jag vet inte riktigt varför jag blir illa berörd. En dag när jag är snällare, gladare, flitigare och mera effektiv ska jag försöka att klura ut hur det hänger ihop. Under tiden ska jag nog spela lite mer Astrid Lindgren.
