Med 1000 planerade projekt och utlovat solsken blev jag minst sagt stressad när jag i onsdagskväll plötsligt fick ont i halsen, var toktrött och hade ont i varenda led i hela kroppen. Jag kunde helt enkelt inte röra mig. Blotta tanken på att behöva spendera hela påskhelgen i sängen fick mig bryta ihop fullständigt.
Jag bäddade ner mig i soffan och steg i princip inte upp förrän ett och ett halvt dygn senare. Det gjorde susen som tur var. Sedan dess har vi legat i som bara den. (Bildbevis kommer). Trots tidiga fröinköp ligger jag däremot extremt efter med all sådd. I morgon hoppas jag att det går framåt på den fronten också.
Som många andra har jag följt Ryttareliten och faktiskt blivit lite inspirerad … på min nivå alltså. Idag blev alla hästarna borstade (det ligger päls som räcker till en mindre ponny ute i hagarna). Bara en sådan sak.
Nu är serien slut men en bild har stannat kvar på näthinnan. Tänkte att jag måste leta upp den sekvensen och dela med mig.
Vet inte om ni kommer ihåg, men bilden är alltså tagen när dressyrekipaget försöker att ta sig in på tävlingsbanan. Alla måste flytta på sig när de känsliga racerhästarna ska ta sig fram genom gången. Nu kan man inte se det riktigt men i mitt huvud ser han förvånad ut, mannen som står där i all villervalla med en lydig och snäll nordsvensk.
Jag har sagt det innan och jag säger det igen – vad tusan ska den genomsnittliga ryttaren med sådana hästar till!? De där supertävlingshästarna passar ju bara till en otroligt liten klick människor. Ändå verkar all avel gå ut på att ta fram dem, och överskottet hamnar hos helt vanliga människor som säkert hade haft mycket större glädje av en snäll och frisk häst utan jetmotor i rumpan.
