Jag surfade in på Markus Holsts blogg idag (http://www.markusholst.se/blogg/index.htm) och läste senaste inlägget, det om rädsla. Undrar just varför det är så att allting verkar vara så mycket lättare med den första hunden, hästen eller vad det nu kan vara. Så är det åtminstone för mig.
Elin hette min första hund. En alldeles underbar rottweiler som jag fick till skänks för att hon “blev över”. För det första var det bara hon och ett kullsyskon, Emma, som överlevde födseln eftersom tiken fick någon form av förlossningspsykos och bet ihjäl alla valpar utom de här två. Sedan hade Elin överbett och inåtrullade ögonlock. När hon var 5 månader gammal hade uppfödaren bestämt sig för att avliva henne, och jag hade bestämt mig för att åka och hälsa på uppfödaren … Ett elegant svanhopp upp i soffan till mitt knä senare var det kört! Jag var förälskad och blev med min första hund. Och vilken hund sedan!
Min älskade lilla Elin gick nästan alltid lös. Hon var väldigt noga med att inte gå så långt bort att hon inte såg mig. Hon kom bra överens med alla hundar, barn, katter – ja, allt du kan tänka dig. På vardagarna följde hon med min mor till hennes butik, och där charmade hon kunderna så till den milda grad att de brukade komma på luncherna och be om att få gå ut med henne. En gång hängde sig en borderterrier i halsen på henne (blev sotis när hon hälsade på husse). Elin stirrade förskräckt på mig och undrade vad hon skulle göra. Sedan lyckades hon sno ner nosen, få tag om lilla Tammy och lägga ner henne i marken tills husse kunde ta henne. Utan en skråma naturligtvis.
Det har även hänt att hon visade sin mer bestämda sida, som den gången när två hantverkare släppte in sig själv för att reparera huset jag hyrde. In kom de och gick upp på vinden, men när de skulle ner igen vad det stopp. De fick vackert klättra ut genom ett fönster på ovanvåningen. Elin kunde ju enkelt ha sprungit upp för trappan och bitit dem, men det gjorde hon inte. Hon satte sig bara nedanför och morrade lite när de skulle försöka gå ner igen. Precis så mycket som behövdes.
Min lilla Elin … den tiden är förbi. Nu har jag två hundar som jag inte vågar släppa lösa. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar att gå i skogen i timmar tillsammans med Elin och alltid veta att hon fanns hos mig, även om det skulle springa tre rådjur och fyra fasaner mitt framför nosen på henne. Jag höll inte koll på henne – hon höll koll på mig, och dessutom hade jag inte ens koppel med mig. Vad har hänt!? Hur kan jag ha ändrat mig så mycket att jag fullständigt misslyckats med de andra två? Trots alla kurser på brukshundklubben (vilken jag aldrig satt min fot hos med Elin).
Samma tankar dyker upp vad gäller hästarna. Min första stora häst, Asta, och jag var som ler och långhalm. Tretimmars barbackaturer i skogen, flera mil hemifrån, som sammanväxta från mitt huvud ner till hennes hovar. Hon var pigg och glad, det kunde minsann gå både baklänges och framlänges när hon fick för bråttom, men jag var aldrig rädd. Vi älskade varandra! Och så mycket roligt vi hade på våra turer. Nu undrar jag om jag någonsin kommer att rida igen. Jag jämför ju alla med Asta, eller rättare sagt känslan jag hade för henne.
Försöker jag för mycket? Tänker jag för mycket på vad som kan hända om något går fel? En sak är då säker – jag saknar den där avslappnade, bekymmerslösa tillvaron med mina djur. Jag får väl helt enkelt ta mod till mig och släppa Betsy lös i skogen bara för att se vad som händer. Hon kanske inte alls sticker till vägs ände. Och nästa sommar är det dags att krypa upp på min lilla guldlock … Har förresten lagt in nya bilder på henne på hemsidan. Snart lika stor som mor sin. Lugn och snäll är hon också. Det kanske stundar nya tider?
