Det var varmt, solen sken och jag hade rutan nedrullad när jag körde in till jobbet i morse. Jag brukar aldrig ha radion på, men jag blev inspirerad av det fina vädret och knäppte på den när jag närmade mig Kristianstad. Ut ur högtalarna strömmade Rolling Stones, Sympathy for the Devil, från 1968. Lagom raspigt sådär à la LP-skiva. Det var en sällsam upplevelse.

Bilder från fotoalbum hemma i Grönby blixtrade förbi. Pappa iförd keps och ridbyxor med ett stort leende på läpparna. Mamma med långt hår, vida byxor och batikfärgad schalett. Bilder från den tiden när de flyttade från Malmö för att bosätta sig på landet, skaffa hästar och oss barn.

Jag kände mig fri och rebellisk. Jag ville vända min gamla Volvo och köra hem igen! Protestera mot något, odla grönsaker, sy mina egna kläder och färga dem hemma … i batikmönster. Något, vad som helst! Men det gjorde jag inte. Jag körde snällt till parkeringen, betalade biljetten och knallade upp till jobbet. Men idag när jag svarar i supporttelefonen hörs det något svagt i bakgrunden. “Please allow me to introduce myself, I’m a man of wealth and taste …”

Vill ni också vara lite rebelliska?

http://www.youtube.com/watch?v=ByYbun_ctJo&feature=related