Det är ganska svårt, men det går, att äta någorlunda LCHF utan kött. Om man ska äta väldigt strikt blir det nog omöjligt. Och naturligtvis bidrar man ändå till att djur slaktas på något sätt. Var tar hönorna vägen när de slutat värpa? Och var tar alla tuppar vägen. Och kalvar. Räddningen för samvetet är att köpa ekologiskt, när vi nu inte producerar vår mat själv (vilket naturligtvis hade varit det bästa).

På Kolhydrater i Fokus kommer diskussionen upp emellanåt, och sedan rapporterna om grisarna som skållats levande har det även dykt upp blogginlägg på andra ställen. Senast på Kostdoktorns sida.

Vissa väljer att bara äta vilt. Här är en tanke som jag hittade bland kommentarerna:

“Helst skulle jag vilja köpa kött från kor och grisar som levt på skogsbete, och som sedan avlivats genom ett välplacerat skott från ett jaktgevär så att döden blir ögonblicklig utan stress och lidande.”

Jag har problem med den här romantiserade bilden av jakt. Stora problem. Om det verkligen gick till på det här sättet så hade jag nog kunnat se mellan fingrarna. Jag kommer i och för sig aldrig kunna förstå att så många människor kan se det som ett helgnöje att avliva djur, men jag skulle kunna blunda.

För det första så används ju hundar. Förutom att de jagar villebråden (stress) så verkar en del inte bry sig det minsta om hur det går för hundarna. Det är inte alls länge sedan jag höll på att köra ihjäl en jakthund (en väldigt smutsig och rädd sådan) som blivit släppt i skogsremsan längs med E22 ( ! ), mellan motorvägen och Nöbbelöv. Hur tänker man då? Jag var arg så att jag kokte, och rädd naturligtvis. Vet inte om jag hade kunnat återhämta mig om jag hade kört ihjäl den lilla hunden.

Samtidigt vill jägarna skjuta av vargar för att deras hundar inte ska bli offer för sådana enligt Aftonbladet. Här kan man ju fråga sig vilken uppsikt de har över sin jakthund då. Vet de ens var hunden är någonstans, om den nu kan bli dödad av vargar? Så här säger statistiken från Agria.

“Enligt Agria dödades eller skadades totalt 7508 hundar under perioden 2000-2005. Majoriteten, det vill säga 7252 hundar dödades eller skadades i trafiken. Jägarna själva dödade eller skadade 135 hundar genom vådaskott. Rovdjur stod för 78 anmälda fall och annat vilt skadade eller dödade 43 hundar.”

Det där med trafiken visste jag ju redan. Nu var väl inte alla 7.252 hundarna jakthundar, men jag kan föreställa mig att det är en del som helt enkelt blir borttappade under jakt. Tankarna går, förutom till hundarna, även till de stackars bilister som kört ihjäl en hund. Man får ju innerligen hoppas att hundarna inte släpptes lösa med vilje och sedan hölls under så dålig uppsikt att de tappades bort.

Sedan var det 135 hundar som sköts av jägarna själva, av misstag. Det är här jag börjar få problem med det där “välplacerade skottet”. Och så skjuter de ihjäl varandra också, 1-2 st per år. Så här säger Jan Guillou om den saken.

“Det är nära mellan skyttarna, upphetsningen kan vara stor och vapnen är livsfarliga.”

Och bärplockare.

Den 80-årige jägaren såg något grått som rörde sig. Han var övertygad om att det var en älg – och avlossade sitt gevär. Den 41-årige bärplockaren genomborrades av skottet och avled senare i ambulansen.

Jag vill även minnas att tamgrisar har blivit fällda, och nu det senaste:

“Han såg sitt villebråd. Lyfte geväret och tryckte av. Men när jägaren skulle syna sitt byte tvingades han konstatera att det inte var något vildsvin som han trott. Utan en shetlandsponny.”

Om man inte ens ser vad det är man skjuter, hur i helvete kan man då sätta ett välplacerat skott så att djuret dör ögonblickligen? Men det är väl därför det förekommer så många eftersök antar jag. På den här sidan diskuteras det eftersök på rådjur som fått något framben avskjutet.

“Jag hävdade där att detta är ett av de värsta (av de vanligaste) skadeskjutnings-scenariona på rådjur. Ofta blir fallen precis som här sällan lösta. Överlevnaden är dessutom lika med noll för rådjuret, det dör genom svält när snödjupet överstiger ca 10 cm.”

Och märk väl – ponnyn blev skjuten i sin hage! Jag tänker på mina egna hästar, och så tänker jag tillbaka på när vi var små och skulle göra något spännande. Då brukade vi slå upp ett tält ute hos hästarna i hagen och ligga där på nätterna.