Funderingar

Länk till bloggen

Efter ett samtal i kväll kom jag att fundera på min brist på förtroende för hjälpen som står till buds när djuren blir sjuka. Vad är det egentligen för hjälp jag förväntar mig att få, och varför känner jag mig inte nöjd när allt är över?

Tarzan döptes egentligen först till Desiré. Mest för att vi behövde ett namn när vi lämnade in honom på djursjukhuset. Vi trodde att det var en honkatt och Desiré hade namnsdag just den dagen. Det var inte vår katt, han hade bara helt plötsligt flyttat in i vår carport och vägrade att gå hem, och en dag hade grannens katter rivit honom i ögat så att en operation var nödvändig.

Nåväl, operationen gick bra och vi fick besked på att det var en kastrerad hankatt som hade blivit medlem i vår familj. Eftersom vi tyckte att han behövde tuffa till sig (och möjligen pga att vi hade lite dåligt samvete för det där med Desiré) så fick han namnet Tarzan i stället. Och så fick han en försäkring.

Efter flytten till Tasseboda blev han innekatt och sällskapsman till Lilla Gumman. Men det dröjde inte länge innan vi upptäckte att han tappade tänder. Och så hostade han. Märkligt stillsam var han också, satt mest och tittade på mig och ville ha mat. Dessutom kissade han otroligt mycket.

Jag skickade iväg Lasse med Tarzan till veterinären för att förvissa mig om att allt stod rätt till. En hälsokontroll på en veterinärklinik helt enkelt. Vi fick några tabletter som skulle motverka den dåliga munhälsan, men annars var det inga problem sa de.

Visst piggade han på sig efter kuren för tänderna, men sedan dröjde det inte mer än någon vecka innan jag upptäckte att han vinglade. När jag lyfte honom kändes det som att lyfta papper. Han vägde ingenting, och jag förstod att han var helt uttorkad. Trots ilfärd till djursjukhuset stod hans liv inte att rädda, och han ligger numera begravd i logen – hälften inomhus, hälften utomhus, såsom vi trodde att han skulle trivas bäst.

Såhär i efterhand skulle jag vilja kunna känna att jag gjorde allt jag kunde, men det gör jag inte. Jag skulle vilja känna att jag bad om hjälp av experter och fick den, men det gör jag inte heller. Det enda jag känner är att jag borde ha tagit reda på vad som möjligen var fel på honom och sagt till veterinärerna att kolla om jag hade rätt.

När jag kommer till vägs ände med någon sjukdom hos djuren skulle jag vilja att det fanns någon att lämna över ansvaret till. Någon som tar det ansvaret. Jag vill inte att de tittar på kläderna jag bär och gör antaganden om hur mycket pengar jag är beredd att spendera på att göra mitt husdjur friskt igen.

Jag vill veta precis allt om vad som finns att göra, och vilka konsekvenser det får om ett, fem eller tio år om jag inte sätter in alla klutar direkt. Och jag vill inte i efterhand själv hitta lösningen på problemet som kostade mitt älskade husdjur livet.