Något jag har lärt mig av mina 12 år med Nicke är att hissa den största varningsflaggan jag har när man börjar se ett djur i sina bästa år som gammalt. Nicke var nog inte mer än 6 när jag började kalla honom “gammelgubben”. Det var ju inte åldern som gjorde att han rörde sig som en äldre hund, utan prostatan – den som veterinärerna missade när vi försökte ta reda på vad som var fel. Trots ett flertal besök hos olika veterinärer (vi hade inte hittat Per då) var det ingen som såg att han hade cystor och förstorad prostata, och då accepterade jag att han helt enkelt var gammal redan. Ett stort misstag!
Nu får jag samma känsla när jag tittar på Lilleman. Jag tror att jag har koll på vad som är fel, men man kan ju så klart inte vara helt säker. Tänker försöka mota Olle i grind på egen hand ett tag till, annars får jag väl fara iväg till klinik med honom.
Min hovslagare har tjatat på mig i många år att jag måste vara försiktig och ta Lillemans styva nacke på allvar. “Han kommer att få fång” sa hovslagaren, men jag orkade inte riktigt börja behandla honom som en fånghäst redan innan han blev sjuk. Så här i efterhand förstår jag att det hade varit klokt, men jag vet ju inte säkert om det hade hjälpt. Det är egentligen inte förrän nu jag har förstått hur det hela hänger ihop.
Den styva nacken och fettansamlingar på vissa ställen utan att hästen nödvändigtvis är tjock skvallrar om att blodsockerkontrollen inte fungerar som den ska. Som jag förstår det kan man förenklat säga att kroppen lagrar in blodsockret som fettpucklar i stället för att använda det som energi. Något är jäkligt fel helt enkelt. Dålig reglering av blodsockret sliter hårt på blodkärlen och kroppen. Lilleman, och många med honom, har fått fång.
Du kan läsa mer om EMS här: Equine Metabolic Syndrome
Jag vet inte riktigt hur det kunde bli så här, men jag har en teori. Han har egentligen aldrig varit jättetjock, han har inte fått mycket kraftfoder, gått på något superbete, fått äpple, kraftigt hö eller något annat som skulle kunna ställa till det för honom. Jag har varit väldigt, väldigt noga med hans mat. Särskilt noga har jag varit med att ge honom de allra bästa mineralerna jag har kunnat hitta, varje dag.
Om man tänker tillbaka 20-25 år så var det inte så vanligt med fång, och ingen hade väl någonsin hört talas om en stor häst med fång. Jag jobbade som hästskötare på stuteri, på ridskola, i galoppstall och hos tävlingsryttare och har sett väldigt många häftiga foderbyten, tvära betessläpp och stora kraftfodergivor utan att någon av dessa hästar fått fång. Däremot så var man kanske inte lika hysterisk med att ge mineraler i tid och otid. Jag vet ju till exempel inte ens om Lilleman har brist på något.
Man önskar ju det allra bästa för sina djur och det här med att ge mineraler som tillskott har industrin lyckats sälja in väl. Utan att ifrågasätta spetsar man maten varje dag, trots att man inte har en aning om det behövs eller ej. Kanske behövs enskilda ämnen, kanske behövs det när de är dräktiga, gamla eller sjuka, men egentligen kan man ju inte veta om det föreligger någon brist utan att ta blodprov. För min egen del är jag försiktig med att ta kombinerade vitamin- och mineraltabletter. Överskott på något kan leda till brist på något annat. Vem vet vad mer det kan ställa till.
Så, vad gör man då när det redan är för sent så att säga? Det här året blev han öm i fötterna bara för att snön smälte bort, trots att det knappt fanns ett enda grässtrå kvar i hagen. Jag har bestämt mig för att försöka förbättra hans blodsockerkontroll genom att ge honom MSM.
En sådan här burk är beställd, så börjar vi där. Det finns fler ämnen som är starkt knutna till insulinproduktion och inlagringen av glukos i cellerna, men det är dumt att prova flera saker på en gång. Jo, en sak måste läggas till de dagliga sysslorna. Han måste motioneras! Det förbättrar också kroppens hantering av blodsocker. Bli inte förvånade om ni ser mig med ett litet russ i släptåg fortsättningsvis.