Det blåser kalla vindar kring allas vår Annika. Hon säger massor av saker som man inte får säga, precis som vanligt. Hon har fört debatten framåt och satt ljus på flera andra LCHF-förespråkare, men nu känns det nästan som om de har blivit för fina för henne. De tar avstånd från hennes orädda sätt att vara. Visst, ibland blir det kanske inte alltid helt rätt, men utan hennes person undrar jag om t.ex. vi hade hittat LCHF.
Häromdagen kunde vi läsa att fettdoktorn får sparken i Aftonbladet. Anledningen var bland annat att hon uttalat sig negativt om mammografi. I går kunde man läsa följande i Läkartidningen.
“Mammografiscreening har inte hållit vad den lovat. Därför bör dess berättigande omprövas. Vi vill alla minska antalet kvinnor som får bröstcancer och som dör av bröstcancer, men paradoxalt nog är den bästa metoden att uppnå det första av de två målen att avstå från screening eftersom screening ökar antalet kvinnor med bröstcancer markant.”
Som sagt, vi får väl se … Jag tänker på vad Jan Guillou sa i en artikel i tidningen Chef.
“Det finns en styrka i att vara konsekvent. Det handlar om personlig moral. Att inte vara botgörare, att inte be om ursäkt. Den som inte radikaliserades 1968 måste ha varit en empati-, hjärt- och fantasilös figur. De som hoppade av på vägen har gjort bot. Vi andra blev rika och berömda.”
Jag hoppas av hela mitt hjärta att Annika blir rik och berömd. Det har hon förtjänat, så mycket spott och spe hon har fått tåla i den här debatten.