Annika Marklund har skrivit en krönika om något som åtminstone jag brottas med dagligen. Egentligen handlar den om flera olika saker, och framför allt handlar den om meningen med livet så som vi lever det idag.
För det första har jag svårt att finna mig tillrätta med att sysslorna vi utför för att hålla oss med de materiella saker vi vill ha, tar så mycket kraft att vi inte längre orkar bry oss om varandra. Och att det av någon outgrundlig anledning har blivit helt OK.
Jag tycker inte att det är OK, men jag kan heller inte påstå att jag har en lösning på problemet eller att jag klarar av den här balansgången bättre än någon annan. Samtidigt vägrar jag att acceptera att det ska vara så här. Målsättningen måste vara att sträva emot motsatsen.
För min egen del bor jag hellre med stampat jordgolv och har möjlighet att bry mig om mina nära och kära, och jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag behövde fördriva min fritid med meningslösa sysslor i stället för att lyfta blicken och se alla människor (och djur) i min omgivning som behöver hjälp eller stöd.
“Men sorg, rädsla, stress och oro är inte sjukdomstecken. De är känslor. Genom att sjukdomsklassa dem påstår vi att normaltillståndet i livet är lycka, och att allt annat är problem som kräver behandling. Något man inte bör tynga sina vänner, sin familj eller sin partner med. Som om inte alla känslor, ljusa som mörka, vore en del av det där vi kallar livet.
Men om vi inte får besvära dem vi älskar med det som är äkta, det som känns, återstår frågan: Vad blir kvar?”
Jag betalar 560 kr – för att hon ska vara min vän
Där kommer vi in på nästa fråga, eller handlar det egentligen om samma sak? Man får lov att må dåligt ibland. Det är naturligt att bli ledsen över saker som är ledsamma, men det passar ju inte in om vi hela tiden måste prestera och inte kan välja att bara ta hand om oss själva eller någon annan när det behövs.
En parantes, men jag kan inte låta bli att undra; Om man i en krissituation inte har någon att prata med utan i stället lättar sitt hjärta i terapi, och sedan kanske dessutom får medicin som ska plana ut alla känsloyttringar, är det inte svårt att ta sig ur det sedan? Hur reagerar kroppen när de känslor man normalt ska ha kommer tillbaka? Och dessutom – hur reagerar omgivningen på en person som på grund av medicinering inte är förmögen att känna något särskilt alls?
“70 procent av det som ger resultat i en samtalsterapi handlar om empati, engagemang och känslomässiga band mellan terapeut och patient. Bara 15 procent handlar om den metod och teori som behandlaren är utbildad i.”
Vad är det som fungerar i terapi?
Och så var den en sak till. Det måste ju vara något grundläggande fel om de som arbetar med terapi accepterar att bli förvandlade till ställföreträdande vänner. Ingen skulle väl komma på tanken att gå till en läkare på exempelvis hudkliniken för att få prata en stund. Meningen måste väl ändå vara att själen ska få sig en rejäl 45:a i baken så att den avviker från den inslagna vägen och kommer in på rätt bana igen.
“Vi måste inte bete oss eller känna oss som offer hela tiden. Sen kan det vara svårt att ta ansvar på egen hand, så terapi kan vara ett sätt att bli vägledd i hur man tar ansvar. När saker går fel kan terapeuten trösta ’du är inte så dålig’ eller utmana ’vad tänker du göra åt det?’ Samtidigt är offerrollen så lätt att ta. Ibland kan terapin hålla kvar oss där.”
Terapi kan hålla oss kvar i offerrollen
Och naturligtvis tycker jag att samtalet måste kompletteras med undersökningar för att utesluta eventuella näringsbrister. Det finns inte en enda del i kroppen som kan fungera som det var tänkt, om den inte får de byggstenar den behöver. Detta gäller även hjärnkontoret!
