Men tacksamma. Så kan man nog sammanfatta känslorna för tillfället.
Det var ingen fis på tvären som Nicke led av. Det var Borrelia, Ehrlichios och en svår urinvägsinfektion. Som om inte detta vore nog stukade han sitt vänstra framben också, förmodligen eftersom han till slut knappt hade styrsel på bakbenen.
Vi tog semester, åkte tillbaka till djursjukhuset i Hässleholm beväpnade med tålamod och en termos kaffe och vägrade att åka därifrån förrän vi hade fått klarhet i varför han var så dålig.
Min kära moder, Gun, har räddat livet på oss genom att bo här under veckorna och se till så att allt det vardagliga fungerade. Dessutom kan det inte mätas i pengar eller på något annat sätt hur skönt det är att inte behöva sitta på jobbet och gissa om djuren är vid liv eller ej. (Ofattbart att man inte kan VAB:a för husdjur).
Ina räddade livet på Nicke. Som vanligt.
När man är helt slut och inte orkar mer så finns det alltid kraft att hämta och hjälp att få hos Ina. Vad jag inte fattar är varför jag slösar bort tid på att vänta så länge varje gång.
Ett innerligt tack från djupet av vårt hjärta, båda två!!
När Nicke väl hade piggat på sig passade Betsy på att komma i höglöp. För stunden har vi alltså världens smalaste rottweilerhane eftersom han vägrar att äta. Detta kan vi alldeles säkert själva råda bot på om ett par dagar eller så. Många omeletter med smör och vispgrädde ska det bli kan ni tro.
