ringde väckarklockan. En halv liter kaffe senare stövlade jag ut och gav hästarna frukost. Sedan gick Nicke och jag på promenad.
Jag har nämligen fått för mig att Nickes eländiga tillstånd på senare tid föregicks av passivitet. Känslan är att lite motion skulle kunna inverka positivt på cystorna och den förstorade prostatan. Idag fick jag vatten på min kvarn när jag läste det här.
Promenad skyddar mot prostatacancer
Det var hur som helst inte alldeles överdjävligt, även om det var tidigt och mörkt. Vi höll oss till Tassebodavägens gatulampor och utforskade var vildsvinen korsar vägen och vilka andra djur som varit i farten under natten. Ett underligt spår satte myror i huvudet på mig, men tyvärr tog jag inget foto. Ska göra det nästa gång och höra med er vad det kan vara för något.
Så skulle hästarna ut i hagen och alla hungriga katter ha mat. I mitt stilla sinne tänker jag att nu är det nog – inga fler djur! Och så fyller jag en skål med kattmat, slår på ljummet vatten och går ut till den här killen.
<!–
WriteFlash('’);
//–>
Sedan vi flyttade hit har han tittat till oss ett par gånger per år, men aldrig stannat. Men för några veckor sedan, när det blev lite kallt, dök han upp igen … och vägrade att gå hem. I början var jag barsk och bestämd. Ingen mat. Ingen filt. Men han bara satt här utanför i snön, och så började han bli matt och snuvig. Då bågnade jag. Han är ju trots allt inte försäkrad. Jag vill inte behöva lägga in en oförsäkrad katt med lunginflammation på djursjukhuset! Ett par skålar mat och en yllefilt senare piggade han på sig igen.
Men det är ju en söt katt tänker ni – vad är problemet!? Då kan jag tala om för er att han slåss med Plutten. Vi har alltså en katt i sadelkammaren som vill ut, en katt ute som vill in i sadelkammaren och en katt inne i huset som vill ut på gården. Det gäller att vara kvick i dörrarna! Jag har utvecklat en teknik där jag öppnar lite grand, sticker in benet och väser högt för att hålla alla där de ska vara.
För att inte Plutten ska gå åt av leda får han numera sova inne på nätterna. I köket alt. i min mors säng (under hennes täcke när hon är här). Sedan har vi kompostgaller i dörren in till vardagsrummet så att inte katterna slåss eller klöser ögonen ur hundarna. Ytterligare ett kompostgaller till nästa hall och slutligen ett galler upp mot övervåningen. Allt för husfridens skull. Det är tur att man har långa ben! Lasse är inte riktigt lika lyckligt lottad …
Nu närmar sig klockan 7 och det börjar brinna i knutarna. Svetten lackar. Jag rusar in, kastar mig i duschen och en kvart senare rusar jag ut till bilen för att köra till jobbet. I mitt stilla sinne undrar jag vad jag håller på med.
Vid 17.00 är jag hemma igen. Ett par extra byxor åker på, mössa och varm jacka. Nicke och jag ger oss ut igen. (Lasse har varit hemma om och rastat vovvarna, men jag är övertygad om att riktig motion i djup snö ska göra gott för Nicke.) Snön piskar i ansiktet. Mörkret faller. Men det känns otroligt nyttigt och det drar i låren när vi pulsar fram i snön på fältet.
Sista biten hem går vi längs Tassebodavägen och får lite ljus från gatlamporna. Stelfrusna och trötta ramlar vi in genom dörren.
Jag angriper middagen. Svänger ihop en gryta vi provat tidigare, sätter plattan på 2:an och går ut för att mocka. Undrar vad jag håller på med. Lasse skottar snö och jag fixar och tar in hästarna i stallet. Allt är klart, men när jag kommer in har maten bränts vid och kokat över. Allt går i soporna. Vi får dra ut spisen, torka golv och väggar och börja om från början igen. Vid 20-tiden är middagen klar. Igen.
8 Quornfiléer (eller kyckling om man äter det) stekta i MYCKET smör
2-3 klyftor vitlök
ett par dl vitt vin
en buljongtärning
2 tsk rosmarin
ett gäng goda, svarta oliver
4 lagerblad
4 tsk kinesisk soja
2 små paket vispgrädde (inte halvliters)
Till det hade vi strimlad vitkål och lite färska champinjoner. Väldigt gott och väldigt LCHF!
Nu ska hundarna ha mat (omelett med hängmörat oxkött, endast det bästa är gott nog …), katterna ska ha mat och Plutten ska in. Jag undrar vad jag håller på med, och snart ringer väckarklockan igen.
Jag gör ju det! Tror du det hjälper om man tar två??
Karin! Man skall inte tänka så förbaskat mycket, då kan man bli olycklig… Ta ett glas vin till middagen också så skall Du se att det klarnar:).