Förra söndagen lyxade jag till det lite och avvek hemifrån vid 08.30 för att titta lite på kursen för Markus Holst i Hommentorp. När jag kom hem vid lunchtid såg jag till min fasa att Nickes vänstra öga hade liksom ramlat in i huvudet. Det hör till saken att hans vänstra tinning varit insjunken i ett par veckor nu. I mitten av förra veckan såg jag att hela käkmuskulaturen på vänster sida av skallen började förtvina, men jag kunde ju inte riktigt föreställa mig att förlamningen skulle innebära att det inte fanns något som höll ögat på plats längre.

Det blev ju aldrig någon operation. Av randiga skäl och rutiga orsaker kände vi inte att vi hade förtroende nog för att lämna honom på djursjukhuset. Det beslutet kändes ännu mer rätt när jag fick en ersättning från Agria för avlivning. Någon har skrivit jävligt fel någonstans, och det var inget roligt brev att få.

Vi satte vårt hopp till att den kemiska kastreringen skulle göra susen och avvaktade lite, i samråd med kirurgen vi träffade på djursjukhuset. Men när han nu både hade en ny rejäl urinvägsinfektion och höll på att förlora synen blev vi ju tvungna att vända blicken någon annanstans. Valet föll på Per Schønbeck, eftersom jag tidigare haft telefonkontakt med honom och fått stor hjälp med Betsy genom hans kloka råd.

Vi fick en tid på tisdag eftermiddag och kunde fram tills dess bara hålla tummarna för att han inte skulle bli blind eller dö för oss. Det gick som tur var vägen. Per och jag resonerade oss fram till att vi skulle satsa på en annan sorts kemisk kastrering. Inte hormonet utan en kapsel, typ chipmärkning, som sätts i nacken. Och så fick han en två månaders antibiotikakur. Per misstänkte att ansiktsförlamningen kunde bero på någon nervskada, och jag drog mig till minnes att Nicke för några veckor sedan halkade på trappan och i det närmaste vek sig dubbel kring trappräcket.

Modfälld åkte jag hem med lille Niklas. Tårarna rann och vi kramades i soffan, lille lunseper och jag, och tänkte tillbaka på vilken otrolig hund han har varit. En utmaning, men en naturkraft utan dess like. Stark och vacker! Han är inte som någon annan och jag är så tacksam för att han har funnits i vårt liv. Det är som Cesar Millan säger – man får inte den hund man vill ha, man får den hund man behöver.

(Nicke och hans livs kärlek Emma.)

I skrivandets stund kan jag konstatera att ögat numera sitter där det ska. Förhoppningsvis var det en borreliaförknippad förlamning. Om vi har lite tur. Han har god aptit, mindre urinvägsinfektion och mår på det stora hela mycket bättre. Möjligen har vi en bra helg, utan större katastrofer, framför oss. (Snälla …)