Innan jag ger mig på strykningen ska jag dela med mig av mitt utlovade ben-lyftar-knep.
När Tullan var liten tränade jag flitigt på att lyfta benen, och fram till ca 1,5 års ålder var det inga problem att kratsa hovarna på henne lös i hagen. Sedan var det något som gick fel.
Hon började krångla vid verkning och jag tappade modet när det gällde att lyfta bakbenen. Till slut gick det så långt att hon sparkade vår stackars hovslagare varje gång han var här.
Jag kratsade och kratsade, men vår i övrigt kolugna och snälla Tulla fortsatte att veva med bakbenen till min stora besvikelse. Men så i höstas började jag tänka efter. Nu var hon ju över tre år, och det blev inte bättre. Jag blandade lite Dr Phil (how is it working for you?) och lite Cecar Millan – tänkte om helt enkelt.
Det var inte antalet timmars träning det var fel på, det var bara ett lite annorlunda tänk som skulle till. I stället för att lyfta benen bad jag henne att “ge dem” till mig. Jag petade på benen, men tog inte i dem förrän hon lyft dem själv tillräckligt länge för att visa att hon bjöd till.
Och tänka sig – problemet var löst på 5 minuter, och från den stunden har jag aldrig behövt tänka på att jag kanske skulle bli sparkad när jag lyfte bakbenen.
Jag raspar lite på fötterna så ofta jag hinner så att hon aldrig mer ska ta sig för att sparka hovis.
Svårare än så var det inte för oss! Kanske funkar det för dig också, om du har det här problemet med din pålle.
