Ett bakslag under veckan var att vi inte fick behålla farfars bössa. Eller om det möjligen har varit farfarsfars. Hur som helst har männen i min familj haft bössan kär, och naturligtvis ville jag som en god dotter se till att den stannade i släkten. Men se det gick inte för sig alls. Trots att jag gärna hade fyllt piporna med cement så var det stört omöjligt att övertyga polisen om att den inte skulle användas som mordvapen eller annat.
Det går tydligen inte att ha en obrukbargjord bössa på väggen nuförtiden? Jag tycker faktiskt att de fungerar alldeles utmärkt som prydnad (hellre det än som jaktvapen). Särskilt en klenod med rostiga pipor som funnits i släkten i flera generationer.
Men, nu finns den alltså inte mer. Sorgligt! Vi gjorde vårt yttersta, jag lovar.
En som inte har tappat stinget är den här grabben.
Han fortsätter oförtrutet att anfalla alla fönsterrutor i tid och otid. Det är för mig en gåta hur han överlever. Jag har då aldrig sett honom ta paus för att äta.
Nu ska jag titta till pållarna och sedan kallar sängen. Svärfar och jag har en date i morgon. Vi ska försöka hinna med så många hästaktiviteter som det bara går, för på söndag vankas det konfirmation. Där emellan ska det tvättas, städas och fixas inför veckan. Och hämtas hö. Det är bara till att bita ihop!
(Min date)
