<!–
WriteFlash('’);
//–>
Och stressande.
Jag hittar många inspirerande personer på nätet, men ärligt talat är det svårt att förhålla sig till alla dessa fantastiska hussar och mattar. Antingen får jag helt enkelt acceptera att jag är lat och fullständigt oduglig, eller så måste jag börja jämföra mig med andra människor. Till att börja med sådana som arbetar heltid någon helt annan stans än hemma.
Eftersom Nicke nu ändå såg till att jag kom upp i tid (…) passade jag på att träna lite också. Som hemläxa har jag fått med mig lite provtagningsgrejor som jag ska hantera, helst dagligen.
Den där nålen ska jag sitta spetsad på i nästa vecka är det tänkt. Det är därför det står “punkterar” på handlingsplanen. Just nu känns det helt omöjligt. Som det värsta övergrepp man kan vara med om.
Det är märkligt – jag är inte rädd för smärtan, inte för sköterskan, inte för blod och förr ivärlden stack man ju hästarna själv. Det är kombinationen sköterska+nål i min arm som kränker mig och får mig att känna det som om jag blir tvingad till ett ingrepp mot min vilja. De kunde lika gärna spänna fast mig på en bår, för det känns exakt likadant i alla fall.
Nåväl, vi ska bara öva idag också. Förhoppningsvis har den här behandlingen möblerat om i min hjärna tills nästa vecka. Annars får de helt enkelt vara utan sina blodprov. Jag gör så gott jag kan, mer kan jag inte göra. Dessa förbannade blodprov (och det verkar vara många rör det handlar om) har redan överskuggat hela graviditeten.
Det hade varit skönt att bara strunta i det och få känna lite glädje över barnet i stället. Få tid att fatta att det faktiskt kommer en bebis om ett par månader i stället för att hela tiden känna pressen och tänka på provtagningen.
