Det är ungefär 15 år sedan jag hittade en liten höstkattunge som satt och pep hjärtskärande i en buske bredvid vägen hemma i Havgård. Det tog flera dagar för mig att locka fram henne, Lilla Gumman. Hon var svår att komma in på livet, men när det väl lossnade blev vi vänner.
När jag flyttade upp till Lasse i Götebort lämnade jag kvar henne i den nya hyresgästens (och min mammas) vård. Strax efter att flyttlasset gått söderut igen fick jag ett telefonsamtal. Hyresgästen skulle flytta och jag for ner för att hämta Lilla Gumman.
Lite orolig var jag för hur det skulle gå till att få in denna lilla självständiga utekatt i en bur, men det hade jag inte behövt att vara. När hon fick syn på mig hoppade hon rakt upp i mitt knä, bet mig lite lätt i armen som för att säga “Var har du varit så länge?!”, sedan hoppade hon ner på golvet igen och spatserade rakt in i kattburen. Det var bara att stänga för gallret och köra hem till Vanneberga Ängar, där vi hyrde då.
Strax innan flytten till Tasseboda dök det så upp en ny förmåga, Tarsan. Han väntade träget utanför dörren och vägrade att gå hem (han hade halsband men ingen märkning med ägare eller så, eller chip för den delen). Precis när vi hade flyttat alla möbler passade han på att bli riven i ögat av en annan utekatt. Eftersom det krävdes operation, tratt och ögonsalva hade vi inget annat val än att ta med honom hit. Lilla Gumman var i extas – Tarsan var snäll och lugn, och hur rolig som helst att anfalla i tid och otid.
Tyvärr var Tarsan hundilsken vilket var ganska besvärligt i vårt lilla hus. Dessutom var han lite sjuklig på olika sätt och hade inte särskilt många tänder kvar. Vi gjorde ett försök att fara iväg med honom till veterinären, men de tyckte att han var helt OK. Två veckor senare dog han på djursjukhuset i Hässleholm, där han var inlagd efter att plötsligt ha blivit helt uttorkad och vinglig.
Han delade med sig av sina krämpor till Lilla Gumman, något som stod klart efter ett tag. De sista åren var hon inte riktigt samma Stridskatt 90 som vi var vana vid, och vi kände igen symptomen. Hon var dock vid ganska gott mod ändå, och uppförde sig alltid som en rottweiler i högen. Mot slutet blev hon tyvärr helt döv också, något som Nicke uppfattade som oerhört provocerande. De som alltid hade lekt så fint fick passas extra, eftersom hon inte hörde när han skällde och tog i bakom henne.
Huset förvandlades återigen till en enda stor säkerhetsanordning, med barngrindar och kompostgaller i varje dörrhål. I obevakade ögonblick fick de helt enkelt hållas isär. En kväll missade jag. Förmodligen blev hon tilltrampad på något sätt och hennes liv stod inte att rädda. I går somnade hon in hos veterinär Per Schönbeck, för övrigt den bästa veterinär jag känner till för stunden.
Lasse var en absolut hjälte och vårdade Lilla Gumman ömt de sista dagarna. Per var en absolut hjälte i sin hantering av oss, och jag är honom evigt tacksam. Det är så synd att han inte tar sig an hästar också.
Jag tänker på den där låten “Om du var vaken skulle jag ge dig, allt det där jag aldrig ger dig” och känner att det är fullständigt omöjligt att vara en tillräckligt god matte till så många djur som vi har nu. Jag tänker göra mitt yttersta för att undvika att familjen utökas något mera nu, och i stället ta vara på den tid jag har kvar tillsammans med den befintliga familjen.
Älskade Lilla Gumman, du fattas oss!
