Det gör verkligen ont i hjärtat av att Carmen har gått bort. Stackars lilla Carmen. Och stackars matte Christina. Efter att ha följt deras relation till varandra via Kristianstadsbladet och bloggen sedan slutet av 2006, är det inte svårt att föreställa sig hur det måste ha känts för Christina.
Det är väl det, att man kan sätta sig in i hur det skulle kännas om det hände mig. Döden är aldrig enkel att hantera, särskilt inte när den kommer alldeles för tidigt. Dessutom känns det oerhört orättvist att den skulle drabba just Carmen, som ju var en högt älskad gris (till skillnad från 99,99% av alla andra stackars grisar i världen). När det nu finns en människa som Christina, som tog lilla Carmen till sitt hjärta och gav henne den bästa tillvaron hon förmådde, så var det väldigt orättvist och onödigt att just hon skulle gå bort på det sättet.
Förhoppningsvis är det så att många av Kristianstadsbladets läsare har förstått att grisar är precis som alla andra djur. Att man kan älska en gris exakt lika mycket som man älskar sin hund eller katt, och att man kan få precis lika mycket kärlek tillbaka. Personligen hoppas jag att alla som läst om Carmen tänker på det nästa gång de ser en slaktbil lastad med Carmen x 100 på väg till Scan, eller när de går i affären och väljer vilken sorts skinka de ska ha på mackan.
I senaste numret av Djurens Rätts tidning kan man läsa om en fotograf (Erik Lindegren) som har utsatt sig för att följa djuren genom slakteriet. Han skriver bland annat “Många av de som väntade greps av panik när de såg vad som hände med de andra. Precis när de döda grisarna hängdes upp framför dem ryggade de tillbaka kraftigt. Andra var så paralyserade av skräck att de bara stod still och andades väldigt häftigt.” Du kan läsa hela artikeln här: http://www.djurensratt.se/pls/portal/docs/PAGE/TIDNINGEN/LAS_TIDNINGEN/DJURENS%20RATT%20NR%202%202008_.PDF
Varje år dödas cirka 3 miljoner grisar i Sverige. 99 % av dem har levt hela sina liv inomhus. De som får vara ute är grisarna inom den ekologiska produktionen. 75 miljoner djur dödas varje år i Sverige på svenska slakterier. Sett i det perspektivet har ju Carmen haft det bra och dessutom fått leva väldigt mycket längre än de flesta andra grisar, men det spelar ingen roll. Jag blir ledsen ändå och önskar att jag hade hunnit träffa henne. Förhoppningsvis ger Christina inte upp drömmen om en tryffelgris. Förhoppningsvis får en annan liten linderödsgris (eller möjligen två) chansen att leva gott och vara älskad. Det hoppas jag på och jag ser fram emot att läsa om dem i Kristianstadsbladet framöver.
Mina tankar går till dig Christina. Och Carmen – du finns i mitt hjärta för alltid!
