Idag såg jag en snutt av Pippi Långstrump på de sju haven. Det är alltid lika roligt att titta på Astrid Lindgrens filmer, och de blir egentligen bara bättre ju äldre man blir. Till exempel har jag just upptäckt vilken skillnad det är att vara barn idag om man jämför med hur det var på 70- talet.
Jag kom nämligen plötsligt på mig själv med att reagera över saker som jag aldrig gjort förut. Några exempel:
Pippi, Tommy och Annika ger sig helt enkelt av till söderhavet alldeles på egen hand. På vägen bygger de ett eget flygplan och när de kommer fram slåss de med sjörövare och räddar pappan. (1970)
I Skrållan, Ruskprick och Knorrhane (1967) åker de små barnen helt sonika iväg på utflykt, alldeles själv i en båt, för att sova över på en öde ö. Som barnvakt har de sin Båtsman och då känner alla sig trygga och glada, även om de stöter på vilt främmade vuxna karlar som springer runt på ön. Vid mer än ett tillfälle tappar de vuxna bort Skrållan (eller somnar ifrån henne) så att hon vandrar iväg alldeles ensam både i skogen och vid vattnet.
Ronja Rövardotter (1984) är inte mycket bättre hon. Det ryms hemifrån, springs i skogen om nätterna och hittas på allehanda hyss. När hon inte är nere vid älven och aktar sig för att ramla i så rider hon barbacka på hästar – utan hjälm – i full karriär. Förutom det så svär alla rövarna som borstbindare, dricker öl tills de blir fulla och vinterbadar i snön spritt språngandes nakna.
Och så min absoluta favorit, Emil i Lönneberga (1971). Han som hissar upp Ida i flaggstången och rider barbacka, även han utan hjälm, fastän benen bara når ner till halva magen på Lukas. Griseknoen väger nog tre gånger så mycket som han gör och så springer han runt alldeles ensam på marknader. Som om inte det vore nog så får han tälja med kniv …
Förut har jag aldrig tyckt att detta var märkligt alls faktiskt. Visst var det lite så här förr (eller hur Tina)?
Papporna badade nakna när allt hö var inkört utan att det var något konstigt. Jag hade morakniv med rött plastskaft kommer jag ihåg. Mitt fiskespö var grönt och i barnstorlek, Tina fick ta pappas spö, och så knallade vi ensamma ner till dammen, klättrade ut i ett träd som hängde ut över vattnet och fiskade i timmar. Eller så cyklade vi till Havgårdssjön och badade. “Varning för tjuren” stod det på skyltar vid staketet, så det var till att skynda sig genom hagarna ut på udden där vi badade.
Ibland undrar jag om våra föräldrar överhuvudtaget visste vad vi pysslade med. Som den gången när Tina & Titti bestämde sig för att jag skulle tolka (på miniskidor) efter en av deras fjordingar. Den andra fjordingen kom farande bakefter, jag var i mitten. Nu var jag ju inte så duktig på att åka skidor, så i första svängen for jag rakt in i staketet med en smäll och sedan fick jag hovarna av nästa häst i huvudet. Nu gick det ju väl, för jag hade faktiskt hjälm.
En annan rolig övning var att se hur många pulkor på rad man kunde sätta efter en traktor. Det gällde att sitta i ett ekipage långt bak, eftersom man kunde bli överkörd av alla de andra om man ramlade ur en pulka längst fram i ledet. Och sedan skulle traktorföraren (inte någon vuxen kan jag säga) gärna köra lite vilt och krumbukta med svansen av pulkor tills alla åkte av.
Och jag minns bestämt hur förgrymmad jag blev på mamma när hon ringde polisen bara för att vi var ute och red lite. Till klockan ett på natten. Polisen tyckte också att hon var lite överbeskyddande vill jag minnas, för de sa bara till henne att “hon kommer nog snart hem ska du se” och så var det inte mer med den saken. För det gjorde jag ju.
Och tänk, den enda olyckan jag kan minnas var när klasskamraten Åsa sydde sig tvärs igenom pekfingret på syslöjden, och då hittade vi ju inte ens på något hyss. Får 9-åringar använda symaskinen på slöjden nuförtiden?
