Funderingar

Kan det inte vara ett gott tecken när en småskrickig gammal luns kan fläta ihop alla fyra benen vid nosen?

Herregud, så många (löjliga) ursäkter man har för att slippa se att det helt enkelt bara handlar om att få tummen ur. Här går jag och drömmer om en sadel för att kunna börja rida. Störtlöjligt!

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Skulle jag ha någon problem med att betala låt oss säga 300 kr mer i skatt varje månad så att Greta på hemmet får riktig, hemlagad mat? Nej, det skulle jag inte.

Skulle jag ha någon problem med att betala låt oss säga 300 kr mer i skatt varje månad till konstnärslön för det här.

Alltså … Nu är jag en simpel människa. Jag förstår det helt enkelt inte, kan inte hjälpa det, har ingen kultur och ingen uppfostran – det övergår helt enkelt mitt förstånd.

I min enkla värld säljer man varor och tjänster i den mån folk är intresserade av att köpa. Om det inte går ihop sig får man hitta på något annat. Men jag förstår att begränsningen ligger hos mig. Ni får gärna förklara så att jag förstår.

Kanske borde man få välja vad man vill lägga pengar på? De som vill får gärna lägga stålarna på konstnärslöner. Kanske sällar jag mig till skaran när jag har blivit upplyst. Så här i dagsläget vill jag gärna ha god vård, god omvårdnad när jag blir gammal, bra skola till mina eventuella barn och A-kassa om jag får sparken. Först.