Nu går allting på högvarv här i Tasseboda. Just när man tänker att man helt enkelt inte orkar mer, finns det faktiskt alltid en växel till att lägga i. Riktigt hur det fungerar vet jag inte.

I morse blev det uppenbart att jag inte åtnjuter några särskilda förmåner som gravid. Efter den sedvanliga utfodringen och omvårdnaden av alla djur angrep jag snötäcket som lagt sig på gårdsplanen under natten. Jag var nästan färdig med att skotta en väg ut för bilarna när huset sakta tändes upp. Skönt! tänkte jag – nu kommer Lasse och byter av mig.

Visst kom han ut. I morgonrock. Med kameran i högsta hugg.

“Ställ dig så att magen syns” sa han.

Och så försvann han in i huset igen för att dricka morgonkaffe.

Nåja, det hör inte till vanligheterna att jag behöver skotta snö. När jag kom hem från jobbet i kväll var det faktiskt så förnämligt ordnat att en granne farit inom och fixat hela gårdsplanen! Tacksamheten visste inga gränser.

Nästa vecka ska jag lyckas med konststycket att klämma in ännu fler aktiviteter. Då börjar det nämligen en intensivkurs i att ta sprutor för min del. Desensibilisering kallas det, och målsättningen är att jag efter två veckor ska lyckas tillmötesgå barnmorskans krav på blodprovstagning. Jag hoppas att det går vägen.