Med lite justeringar (Elins säng är äntligen där den ska vara – i Elins rum, samt att hon har fått egen dator att kolla Pippi och Emil på) har jag nu äntligen fått min dator tillbaka, dvs att jag kan sitta lite vid den utan vilda protester från Elins håll. Den lilla datortid jag lyckats skrapa ihop tidigare har nästan oavkortat gått åt till att betala räkningar och sådant tråkigt. Bloggande har varit uteslutet.

Mitt senaste inlägg är daterat 2/9 2012 så jag kikade som hastigast igenom mitt ytterst sparsamma fotograferande för att se vad som har hänt sedan dess.

Elin och jag har varit hos Lillehems utegrisar där vi beundrade djurhållningen och handlade lite mat till Elin och vovvarna.

En dag packade jag hela familjen i bilen och for iväg på överraskningsutflykt till Yangtorp. Jag är så glad att det blev av för det var verkligen en upplevelse.

Den här bilden tog jag när de skördade betorna på åkern bredvid oss. Stacken var så lång att den inte ens gick att fotografera. Vi som inte ens äter socker 🙂

Min kära mor är en tapper barnvakt! Förutom att hon får vara snabb i benen (eller ha sele på Elin) är hon oerhört pedagogisk och tålmodig. På dagis är fröknarna förbluffade över hur mycket vår lilla räksmörja kan trots sin ringa ålder, och det är helt uteslutande mammas förtjänst.

Jag hann med att skoga en hel del innan vintern kom. Här ser ni Elin, i full färd med att hjälpa mig lasta pinnar i släpen.

Luktärtorna blommade fantastiskt ända tills det började frysa riktigt ordentligt. Förutom att de är lättodlade är de verkligen tåliga och ger blomsterprakt större delen av året. Ett måste för sommaren 2013.

Vi investerade i skorstensrenovering. Det tog en väldig tid (närmare bestämt ett helt år) att faktiskt få hit en firma, men det var snabbt avklarat när de väl kom. Och jag har redan eldat upp all min ved. Ny är beställd, för det här med eldning i kamin är svårt beroendeframkallande.

Paprikorna mognade … äntligen.

Frans och Elin julpyntade …

… och så tuggade hon i sig helt ohyggliga mängder skinka, brunkål, sill, prinskorvar, köttbullar och annan julmat.

Betsy har lärt sig att dra Elin i pulka.

Avslutningsvis har jag något tråkigt att berätta. Vår älskade Nicke har lämnat oss. Hans bakben slutade att fungera och det fanns inget mer vi kunde göra för att hjälpa honom.

Vi åkte till havet hela familjen och tillbringade eftermiddagen där, kikade på fåglar och förbipasserande hundar, fikade och umgicks. När skymningen föll körde vi ner till vår fantastiske veterinär Per Schönbeck och där somnade Nicke in, med huvudet i mitt knä. Jag ska aldrig glömma med vilken värdighet och med vilket mod Nicke lämnade det här livet, trots att vi var helt förstörda allihop. Han var en hjälte, som alltid, vår älskade lille luns.

Nicke, mitt hjärta, vilken resa det har varit. Tack!