Vem ska avgöra exakt när livet är i sitt slutskede? De anhöriga??
“Svårt sjuka i livets slutskede bör kunna sövas in i döden. Det kommer Svenska Läkaresällskapets etiska delegation fram till i nya riktlinjer.”
Artikeln är publicerad den 11/10. Några dagar tidigare, den 5/10, läste jag det här.
“I november 2008 vid mitt första möte med denna kvinna var det omedelbara intrycket att jag stod inför en patient i slutstadiet av spridd tumörsjukdom, och min viktigaste uppgift nu var att försöka ordna så god omvårdnad för henne som möjligt.”
…
“Hälsotillståndet förbättrades därefter stadigt. Vid sista läkarkontrollen i maj 2010 hade vikten gått upp 16 kg. Blodtrycket var då 135/90 mm Hg, och hon hade inga tecken på hjärtsvikt. Elektrolyter, S-kreatinin och blodsocker låg inom normala referensområden.
Inget av de tidigare läkemedlen har behövt återinsättas. Patienten klarar sig nu helt och hållet själv, förutom att hon får hjälp med att köra in en kärra ved varje dag för att kunna värma upp huset. Hon känner glädje för livet och kan umgås med sina vänner.”
Frågan är väl vem som ska avgöra om det är själva behandlingen (läkemedelsbiverkningar) som framkallar svåra plågor och dödslängtan, eller själva sjukdomen. Damen i fallet ovan fick ju tillbaka livslusten och livskvaliten när medicinen sattes ut.
Maten som serveras de äldre lämnar också mycket övrigt att önska. Mormor och morfar tyckte t.ex. att den mat de fick hemskickad var helt oätlig. Inte kunde de handla heller, eller laga någon mat. Jag blev helt ställd när jag var och hälsade på och upptäckte att kylen inte innehöll något ätbart, att mormor såg ut som en fågelunge och knappt orkade ta sig fram. Dessutom var medicinen helt felinställd så att hjärtat höll på att stanna på henne.
Jag lagade mat efter bästa förmåga och körde den till henne en gång i veckan, alt. lagade den hemma hos henne. Mat som kunde frysas och värmas av henne själv i ugnen.
Till min stora sorg har jag nu lärt mig ett och annat om mat, saker som jag hade behövt veta då, och förstått att den där fettsnåla maten inte var det bästa för henne. Exempelvis blev hon väldigt förstoppad (vanligt hos äldre som inte rör sig så mycket), vilket inte gjorde henne mer pigg på att äta precis. Det verkar ofta vara så att man hittar information och lär sig efteråt …
Nej, nu måste jag natta hästarna. Jag kan ändå aldrig skriva om allt jag skulle vilja i det här ämnet.
Tänkvärt det där. Man vill ju inte att människor skall lida i onödan, men har vi någon aning om hur man tänker när man svårt sjuk ligger på sin förväntade dödsbädd? Som det känns just nu skulle jag klamra mig fast vid livet till varje pris. Hur vet de anhöriga att inte de tankarna rör sig inne i den sjuka personens medvetande?
Men om personen är vid medvetande och inte vill något annat än att dö, för att slippa plågor, eller av någon annan anledning. Är det då moraliskt riktigt att mot personens vilja fortsätta hålla henne/honom vid liv?
Som stor förespråkare för individens rätt och frihet anser jag att det är upp till var och en att avgöra för sig själv. Om personen inte innan den insjuknade så svårt att den inte längre kan förmedla sin önskan, meddelat hur den vill ha det, så får man helt enkelt gå efter linjen som inte är oåterkallelig.
… det påminner mig föresten om att jag ännu inte fyllt i ngt donationskort … det skall jag ta mig f-n göra i veckan, så mina anhöriga åtminstone slipper ta ställning i den frågan vid ett hastigt dödsfall.