Funderingar

Clinic, Peter Ljungberg 8-9 maj

Nord/Fjord Kampen

Lördagen den 8 maj vid Gärds Ryttarförenings anläggning i N. Åsum kl 09.00

Ett samarrangemang mellan Nordsvenska Hästen i Skåne och Södra Skånes Fjordhästförening

Ett ekipage som jag gärna skulle vilja se är det här.

Jessica & Oden

Den Klassiska Ridkonsten – En ridlära från början till fulländning, Alois Podhajsky

“Skånska Distanssällskapet är en klubb för alla distansintresserade i södra Sverige! Klubben startades 1994 och vi har medlemmar från hela Skåne, från fritidsryttare till tävlingsryttare på elitnivå. Välkommen till oss!”

Skånska Distanssällskapet, Vedemaritten

Det är inte utan att man blir lite mallig över att bo i de här trakterna.

“Hö blötläggs för att minska mängden vattenlösliga kolhydrater i fodret. Bäst resultat i studien gav 16 timmar i 16-gradigt vatten, men även då försvann generellt bara hälften av kolhydraterna.”

Ljummet vatten bättre mot fång

Som vanligt är det kolhydraterna som spökar. Socker i alla dess former – inte protein!

Den traditionella föreställningen om att små ponnyer ska stå och svälta för att inte drabbas av fång är seglivad, och hur många är inte på jakt efter proteinfattigt hö. Samtidigt ger man kanske sin älskling ett äpple eller två, som innehåller massor av socker, för att muntra upp tillvaron.

Varför når inte informationen ut? Är det för att vi förlitar oss till råd vi hört för 20 år sedan, eller får vi felaktig information från djursjukvården?

“Överbelastning av kolhydrater. Den absolut vanligaste faktorn till att hästar får fång. Kolhydraterna påverkar tarmfloran i grovtarmen på ett negativt sätt.”

Hallands djursjukhus

“Fång är, enkelt uttryckt, en mag- och tarmstörning som frigör ett gift som försvagar lamellagret i hästens hovar.”

Regionhästsjukhuset Strömsholm

“Är det acceptabelt i dagens upplysta samhälle att så många av dagens hästar lider av och avlivas på grund av denna sjukdom. Har du en häst som ligger i riskzonen för att utveckla fång är det din skyldighet att ta reda på hur du skall minimera riskerna och se till att hästen får leva ett så naturligt och friskt liv som möjligt”

Forskarbloggen SLU

En som har lärt sig den hårda vägen: Emma

Hearts & Horses Rescue Horse – Patience

“Köp henne och få med ett vekokurs hos Hearts & Horses gratis. (värde 5000sek) plus grimma, rep, kommunikationsstick och string. (värde 1400sek)”

Hearts & Horses hemsida

Det är lite amerikaniserat och aningens överdrivet i mitt tycke, men de verkar ju uppriktigt engagerade i sin verksamhet. Tills vidare väljer jag att sätta min tilltro till människan, och det måste ju vara oerhört bra för hästarna att man får en startkurs på sig att lära känna varandra.

En sak kan man ju i alla fall räkna ut direkt – de lyfter ingen fet timlön med de priserna. Inte för att det är fult att tjäna pengar, men om man tar sisådär 4 kr i timmen för nedlagt arbete måste ju hjärtat sitta på rätt ställe.

Innan jag ger mig på strykningen ska jag dela med mig av mitt utlovade ben-lyftar-knep.

När Tullan var liten tränade jag flitigt på att lyfta benen, och fram till ca 1,5 års ålder var det inga problem att kratsa hovarna på henne lös i hagen. Sedan var det något som gick fel.

Hon började krångla vid verkning och jag tappade modet när det gällde att lyfta bakbenen. Till slut gick det så långt att hon sparkade vår stackars hovslagare varje gång han var här.

Jag kratsade och kratsade, men vår i övrigt kolugna och snälla Tulla fortsatte att veva med bakbenen till min stora besvikelse. Men så i höstas började jag tänka efter. Nu var hon ju över tre år, och det blev inte bättre. Jag blandade lite Dr Phil (how is it working for you?) och lite Cecar Millan – tänkte om helt enkelt.

Det var inte antalet timmars träning det var fel på, det var bara ett lite annorlunda tänk som skulle till. I stället för att lyfta benen bad jag henne att “ge dem” till mig. Jag petade på benen, men tog inte i dem förrän hon lyft dem själv tillräckligt länge för att visa att hon bjöd till.

Och tänka sig – problemet var löst på 5 minuter, och från den stunden har jag aldrig behövt tänka på att jag kanske skulle bli sparkad när jag lyfte bakbenen.

Jag raspar lite på fötterna så ofta jag hinner så att hon aldrig mer ska ta sig för att sparka hovis.

Svårare än så var det inte för oss! Kanske funkar det för dig också, om du har det här problemet med din pålle.

Mycket bra! Passar både för Lasse och för mig. Inspirerande och full av övningar som man faktiskt kan genomföra på egen hand. Trevligt språk, bra bilder, lätt att förstå.

Det är egentligen bara en enda detalj som stör mig, och det är de (i mitt tycke) fasansfulla hovarna på de utländska hästarna. Men så är de ju inte Svens hästar, så ingen skugga faller på honom i detta avseende.

Läs ett kapitel här

Svens hemsida

Köp boken ( ! ) här

Mamma sökes till nyfött föl vars mamma dog.

Behöver den här hästen speciella benskydd, eller en ny form på fötterna?

Benskydden hjälper säkert. Symptomen kanske försvinner, men orsaken finns ju kvar. Alldeles oavsett om jag har rätt i att det beror på hovformen eller ej.

Alltså, är det här på riktigt?!

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Blev ni imponerade? Kolla då på det här …

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Allt är inte roligt att se, men det speglar ju verkligheten. Tänker att det måste vara ett ganska nytt fenomen det här – att barn hanterar hästar själv som fritidsnöje.

Hur som helst så skrattade jag högt flera gånger när jag tittade på det senaste avsnittet.

Ponnyakuten, del 6 av 16

Busenkelt

Herregud, så många (löjliga) ursäkter man har för att slippa se att det helt enkelt bara handlar om att få tummen ur. Här går jag och drömmer om en sadel för att kunna börja rida. Störtlöjligt!

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Ibland önskar jag att jag kunde låna ut vovvarna ett par veckor.

“Cesar Millan är för hård. Han vill ha kontroll till hundra procent över sina hundar. Han ser på hundar som Jan Björklund ser på skolelever. Bara det tandgrepp, där fingrarna härmar en hunds klor, som Millan rekommenderar skrämmer mig från vettet. Hans strypsnara ska vi inte tala om.”

Släpp kopplet!

Drevet går i hundsverige mot Cesar Millan. Varför? undrar jag. Han är ju fantastisk!

Visst, Victoria Stilwells metoder kanske passar gemene man bättre. Jag kan hålla med om att det krävs viss känsla och kunskap för att hantera sina hundar som Cesar Millan gör. För den sakens skull har han ju inte fel. När han tar sig an en stark, svår, feluppfostrad hund är det ju som poesi. Tänk om alla människor kunde hantera sig själv så som Cesar gör!

Man borde kanske dela upp hundägarna i två kategorier. De som är duktiga och har lyckats med sin hunduppfostran/de som har en välbalanserad hund som klarat sig trots undermålig hantering. Sedan har vi nästa grupp, nämligen de som har misslyckats med sin uppfostran/de som har veka och besvärliga hundar. Jag erkänner villigt att vi hamnar i den senare gruppen. Det är nämligen därför vi älskar Mr Millan.

Nicke har dragit ringarna avlånga i specialbeställda, extratjocka metallstrypkedjor när han har gjort utfall mot andra hundar på bevakningshundkursen (då var man nämligen tvungen att kedja fast hundarna i träd mellan patrullstigarna, observera att det inte var något eget påhitt utan arrangerat av brukshundklubben). Han blir inte “skrämd från vettet” av en liten nylonsnara om halsen – den som Cesar håller mellan två fingrar när han promenerar. Dessutom vet ju var och en som har hästar att den där nylonsnaran borde vara det mest effektiva sättet att garantera sig om en mild hantering. Vem har inte blivit skinnflådd i händerna av ett nylongrimskaft någon gång!?

Vi har misslyckats med många saker i vår hunduppfostran. Så är det, det finns inga ursäkter. Men vi har sökt hjälp. Hela tiden. Det har bara inte funnits någon Cesar att tillgå. Man kan inte älska alla hundar till lydnad. Man kan inte muta alla hundar till lydnad med Frolic heller. Det vi har lärt oss i och med Cesar är att man inte kan skälla dem till lydnad heller, utan att det finns en annan väg att gå. The calm and assertive way. Det hade bara varit oerhört mycket lättare med en instruktör som hjälpte en på vägen. Tyvärr finns det, vad jag vet, inte någon att tillgå här i Sverige.